cherrypunch.

Trappan i Nordstan. Där sitter emosarna, som hatar fjortisar, och mittemot sitter fjortisarna, som hatar emosar. Utanför glasrutan sitter gotharna som hatar alla, och punkarna, som gillar öl.

Jag har aldrig riktigt vetat vem jag är. Eller ja, vad jag är är nog ett mer korrekt uttryck. För uttryck måste ju vara korrekta om man är svenne, som jag. Jag heter till och med Jansson i efternamn. Jag har ett -sonnamn, blont hår och min mamma jobbar på Volvo. Hur mycket mer svenskt kan det bli? Till råga på allt tror folk på allvar att min pappa heter Jan.
När jag klippte av mig håret förlorade jag en "vän" med orden "Asså... Jag gillade dig men inte nu. Nu har du ju blivit en äcklig emounge". Det var väl lika bra egentligen. Han var halvtysk, nazist och hette Schwarz i efternamn.

Det var väl då, när jag började sticka ut ännu mer från mängden som jag insåg att jag inte skulle bli accepterad av alla. Men å andra sidan vill jag inte bli älskad av idioter.
Det är väl ett val jag gjort själv, att fortsätta vara den människan som sticker ut och alltid syns i folkmassan (oavsett om det beror på grönt hår eller en extrem sminkning). Och jag trivs med det.

Sedan började jag ställa en hög tuppkam varje dag, först orange och sedan grön. Och det har aldrig varit bättre. Jag fick kommentarer för mitt hår och smink (som förresten var wapaneseinspirerat, bara för att förvirra folk mer) varje dag, både positiva och negativa.

För att förstärka den där emotional hardcore/punkar-/hårdrockar/gothar-/skiter-i-allt-imagen, som jag fått av någon snäll jävel, så hatar jag ju fjortisar också.
Då menar jag inte fjortonåringar. Ni vet de där små push up-blondinerna och killarna med ungefär sju liter vax i håret. Med mjukisbyxor som hänger för långt ner eller stringtrosor uppdragna till armhålorna. Som spelar dålig musik (som de tankat ner från Jamba på grund av bristande tekniska färdigheter som till exempel hur man startar andra program på datorn än Internet Explorer och Windows Live Messenger), högt på sina Sony Ericssonmobiler, längst bak i bussen. Men gissa vad, vaxdrypande och foundationigenmurade små barn? Ingen vill höra er musik, jag lovar! Dunkande basgånger tillsammans med pipiga flickröster. 20åringar utan stämband som rappar (och vi med morsor som jobbar på Volvo har inte kommit på något eget svenskt ord för det) om de hundratals sätten de vill ta sina tre tjejer bakifrån på. Att ni kan kalla det för musik är fortfarande ett mysterium för mig. Min teori är att det finns en anledning till att mobiltillverkarna faktiskt numera skickar med en hansfree till mobilen.

Nej, det är klart att jag älskar er mina översminkade små mystroll. De äcklade blickar ni ger mig gör verkligen min dag. Sättet ni klär er på, som om ni bara ville provocera mig, är så fruktansvärt romantiskt. Utan er, älskade fjortisar, skulle jag inte kunna leva.

Fast jag är väl inte en sådan där emo egentligen, en sådan som hatar fjortisar. Jag har inga emovänner och sitter inte på trappan och skär mig. Jag är bara en av de som gillar att sticka ut. Jag trivs så jävla bra med att få konstiga blickar på stan och med att stirra tillbaka på folk som stirrar. Det är väl någon konstig fetisch men vadå.
Hellre det än att gilla fötter.
Elin.

(Utvärdering: "Du har skrivit en mycket bra krönika med en lagom kaxig attityd. Mycket bra att du dessutom knyter ihop början och slut på ett så bra sätt. Du har lyckats skriva en krönika, vilket inte är så lätt. Grattis!