cherrypunch.

Jag har ingen ork kvar. Inte när det gäller kärlekshållet i alla fall. Jag blir aldrig kär i någon som bor nära mig, och när jag blir det så blir de inte kära tillbaka. Och om de blir det hittar de ändå någon bättre innan det hunnit hända något mellan oss.
Senast jag hade en pojkvän var ju i juni förra året. Det var Kian. Och sen, efter två veckors förhållande hittade han Niklas. Och nu har Kian varit död i snart ett år, och jag är lika ensam som jag alltid är.
Man tycker ju att man borde vänja sig, men det fungerar inte så. Jag tyckte väl också det var skönt att vara singel ett tag efter Christian. Men att trivas med att vara singel.. Det kommer jag nog aldrig göra. Jag behöver bekräftelse.

Man hittar inte vad man söker förrän man slutar leta, säger de. Men hur ska jag kunna sluta leta när jag så desperat behöver det? Ja, jag är kär i kärleken. Det är ingenting jag kan förneka. Men jag behöver någonting, någonting stadigt, som jag kan lita på.
Jag har kompisar som varit tillsammans mer än ett år. Som har sina partners att hålla om. Att hålla om någon, att veta att denne aldrig kommer lämna en. Åtminstone känns det så då. Sedan, två veckor senare så står man ju ensam igen. Eller jag gör.

För andra är det ju annorlunda. De blir inte kära, och tycker att det är jättejobbigt. Och jag förstår dem. Men att bli kär, utan att kärleken blir besvarad, är nog faktiskt värre.
Elin